Berättat från verkligheten.
”Tiden efter diagnosen var jättetung”
Caroline lever med IBS
När hon mår som bäst jobbar hon och lever ett vanligt liv, när hon mår som sämst är det sjukhuset som gäller.
Det började med magkramper och diarréer. Caroline gick till vårdcentralen och fick höra att hon var ung, stressad och att hon skulle åka hem och vila. Andra tips var att hon hade ”känslig tarm” och att hon skulle äta mer fibrer. Men varken vila eller fibrer hjälpte mot magproblemen som i stället bara blev värre. Hon rasade i vikt och smärtorna blev värre och värre. Caroline genomgick koloskopi och gastroskopi och till slut så kom domen, mycket svår IBS.
Kronisk sjukdom
– Tiden efter diagnosen var jättetung. Dels för att jag var så sjuk och låg på sjukhus i över tre månader, dels för att hela mitt sociala liv tog slut. Jag fick hoppa av utbildningen till sjuksköterska vilket var väldigt jobbigt och dessutom försvann nästan alla gamla vänner. Jag mådde också dåligt psykiskt, att vara så ung, 20 år, och få en kronisk sjukdom är en stor sorg, berättar Caroline.
Det tog lång tid att komma tillbaka till livet igen. Caroline var helt sjukskriven i 2,5 år och under den tiden så fick hon lära sig att leva med sin IBS. Men hon lyckades att hitta tillbaka till livet och jobbar i dag som sjuksköterska, trots sin svåra sjukdom. Symptomen har förändrats, i dag har hon inte diarréer utan i stället svåra förstoppningar som gör att hon får laxera väldigt hårt och då måste hon vara inlagd på sjukhus.
"Ständiga smärtor"
– Utöver det har jag ständiga smärtor dygnet runt, svullen mage, illamående, huvudvärk och en otrolig trötthet som inte går att sova bort, säger Caroline.
Att träffa andra människor i samma situation har hjälpt mycket och på Mag– och tarmförbundet har Caroline kunnat träffa människor i samma situation som hon. Hon ser det som sin plikt att berätta och få ut budskapet om en sjukdom som är så vanlig.
– Jag har hela tiden varit väldigt öppen och berättat för alla i min närhet att jag är sjuk och hur det påverkar min vardag. För mig är det en trygghet att andra människor vet hur det ligger till. Det är definitivt inte någonting att skämmas för, vi måste prata mer om dessa sjukdomar, säger hon.
