♥♥ Min IBS och Jag ♥♥

Hej! Jag har haft diagnosen ibs sen i december 2012. Det hela började ganska dramatiskt med flera månaders sängliggande under hösten men det visade sig sen att jag antagligen haft magproblemen i minst 5 år. Nu är jag undersökt i tarmarna på alla sätt så det kan inte vara annat än ibs.
Det som har funkat för mig sen januari är att inte äta så mycket kolhydrater eller fibrer. Tyvärr hamnar jag i svackor då jag blir sängliggande men den senaste månaden har blivit riktigt bra då jag börjat träna mer styrka och mer regelbundet.
Jag blev så glad när jag hittade den här bloggen och ska absolut följa den och läsa. Vad skönt det känns att inte vara ensam!

 

Hej Tuva!

 

Ja IBS medför så mycket som andra har så svårt att förstå. Men det är roligt att höra att du kommit på hur du kan må bättre.

 

Det är ju svårt ibland att hitta sitt sätt.

 

Men jag håller med om att d är skönt att veta att vi är fler.

Inte för att jag vill att andra ska behöva ha detta men kan ändå inte låta bli att känna en ödmjukhet över att vi är fler och att vi tillsammans kan bli starkare och genom att dela med oss göra oss mer upplysta och kanske hittar någon annan sitt sätt genom att ta del av det som kommer upp här....

 

Ps. Det är jätte kul att du hittat hit. Välkommen.

…när man ska säga nej eller i alla fall erkänna att man inte är den dom söker.

 

Det ringde en tjej i går från en tidning som undrade om jag ville ställa upp på en intervju ang IBS.

 

Utan att skriva vad just artikeln skulle handla om så visade det sig att jag kände att jag inte egentligen kunde tillföra mer än de föregående gångerna som jag var med i en tidning. Det sa jag till tidnings tjejen. Men hon ville ändå skriva min historia. Men hon skulle först kolla med sin chef.

 

Det visade sig sen att de hittat en som var mer lämpad. Det känns helt ok för min del. För det är viktigt att det skrivs på rätt sätt och att artikeln skall tillföra något ang just ämnet man tar upp om IBS.

 

Det var så skönt att jag också kände så. Jag kunde verkligen inte bidra med något nytt den här ggn.

 

Men en annan gång kanske….

 

Men jag blir sååå glad över att man fortfarande skriver om IBS på olika sätt.

 

Det gör ju att fler måste få upp ögonen om hur detta påverkar oss som har det.

 

För tänk om det hade skrivit så här mycket om IBS när jag fick min diagnos. Iof var jag bara åtta år så d kanske inte hade gjort så stor skillnad för mig då men under min uppväxt hade jag säkerligen fått med mig en massa tips och ideer på hur man ska hantera detta.

Eller om det hade skrivits så här mycket om ibs för bara typ 10 år sedan så hade nog mycket av min ångest och den dåliga vägen man intar rent tankemässigt sett annorlunda ut... Kanske.

För tänk om man hade varit 25 och fått så bra information som finns ute på nätet så hade nog i alla fall mitt liv kanske sett lite annorlunda ut.

 

Jag har ju själv fått finna min väg.

Med hjälp av Ersta sjukhus IBS skola vart ju ett lyft för min del. Det öppnades många dörrar då jag fick gå den kursen. Den borde alla med ibs få gå...

 

För vi är ju många som åndå lider av IBS.

De hade hittat min blogg och förstått att jag har magproblem. De ville intervjua mig om förstoppning.

 

Då jag inte lider av det utan mer av diareer så tackade jag nej.

 

Men de önskar komma i kontakt med er som har kronisk och el långvarig förstoppning.

 

ÄR DU INTRESSERAD ATT DELTA?

 

Jag skrev och talade om att jag kunde lägga ut det här på bloggen om det finns någon som skulle tycka att det är kul att vara med.

 

För allt som rör våra tarmar tycker jag i alla fall kan vara intressant att delta i.

 

För kanske kan det i slutänden innebära att man finner råd på hur vi ska komma från våra symptom.

 

Eller nått.

 

De tyckte att d skulle vara kul om jag ville försöka hitta just DIG som vill vara med.

 

Brevet ser du här nere som är från dom så du vet vad du ev ger dig in på.

 

Undersökningens syfte

Syftet med undersökningen är att söka kunskap om de erfarenheter och åsikter som patienter som lider av kronisk förstoppning har av sina behandlingar. Företaget som sponsrar den här undersökningen kommer att använda denna insikt till att se till så att kommunikation och tjänster kring deras preparat utvecklas på ett lämpligt sätt.    

Intervjun kommer att bestå av en informell diskussion och kommer att täcka följande ämnen:

• Symtom som patienten har upplevt i samband med sitt tillstånd, och vilken påverkan det har haft på hans/hennes liv.
• Patientens erfarenhet av behandlingen av sitt tillstånd, i synnerhet med fokus på användning av vissa preparat.
• Idéer kring metoder/sätt att stödja så att man kan förbättra patientens resultat från behandlingen

 

Alla patienter kommer att bli inbjudna till att delta i en 45-minuters intervju när det passar dem bäst med en kvinnlig och erfaren intervjuare från QQFS.

 

QQFS är ett oberoende marknadsundersökningsföretag med huvudkontor i Göteborg. Vi utför främst enkäter om hälsa och sjukvård och intervjuar både sjukvårdspersonal såväl som patienter. Som medlemmar i ESOMAR och Ephmra följer vi strikt deras uppföranderegler vad gäller skydd av våra deltagares identitet.

 

Just nu genomför vi en undersökning om kronisk/långvarig förstoppning.

Undersökningen genomförs genom en 45 minuter intervju och deltagarna kommer att erhålla ersättning i form av presentkort som tack för att de deltar.

 

Är du kvinna och lider du av kronisk förstoppning eller känner någon kvinna som gör det och som skulle vara intresserad av att delta, kontakta oss på telefonnummer 031 355 9047 eller maila till [email protected]. 

Du kommer då att få närmare information om undersökningen.

Livet svänger, vilket är kul många gånger. Men sen kommer man till de där perioderna

och när det sker sakerna som man aldrig vågar tänka på.

 

De där hemska och läskiga sjukdomarna som ingen vill tala om och som man inte vill ska drabba någon.

 

 

 

 

 

Under hösten gick jag tillbaka till gynekologen då det tagit fart igen. Han gjorde ett test. Han gick in i livmodern för att ta ett slemhinneprov. Som visade sig vara bra. Han ville att jag skulle avvakta. Jag frågade om han inte skulle göra ett cellprov. Men d var inte dags än. (jag vet korkat av mig kanske att inte stå på mig men jag visste någonstans att d låg i tiden så att en kallelse skulle nog komma snart)

Jag fick även gå till min magläkare för en undersökning, för att se att blodet inte kom därifrån. Vilket det naturligtvis inte gjorde. Jag är väl inte dum heller. Jag såg ju vart det kom ifrån.

 

Men hur som, blödningarna höll i sig i tre, fyra månader och sen slutade det lika plötsligt.

 

I mars i år tog jag ett obligatoriskt cellprov från livmodertappen. Det är såå bra med de där kallelserna som kommer. Man behöver inte hålla koll på när det är dags.

Jag gör detta prov och de säger att de hör av sig om det skulle vara något inom tre fyra veckor.

 

Sju veckor, SJU VECKOR senare ringer min gynekologs sköterska och säger att mitt prov inte ser bra ut och att jag måste komma och träffa läkaren.

 

Jag går dit fyra dagar senare och han berättar då att jag har cellförändring i tredje graden. Dvs den svårare formen.

Detta i sin tur kan leda till livmodershalscancer

 

Hjärtat stannade nästan. C word dök upp i huvudet. Men han förklarade att det inte alls behöver vara det.

 

Men han gör en undersökning genom att pensla med ättika och sen titta i ett mikroskop. För att ta ett prov som ska skickas till labb för att säkerhetsställa att det verkligen BARA är cellförändring och att det inte finns några cancer celler. Sagt och gjort så gör han detta och han kan se området där det sitter. Han berättade för mig innan att behandlingen man gör när d är i tredje graden är att man tar bort det ”sjuka”

 

Då han kunde se området så valde han att ”operera” bort det på en gång. Vilket iof var skönt för att man dvs jag skulle slippa gå och vänta på en ny tid för detta.

 

Jag var rätt tom i skallen då jag åkte hem men sen började en fyra veckor lång väntan. Jag kunde knappt tänka på annat än just detta. Men livet fortsatte där utanför min svär av ångest. Rätt var det var så hade fyra veckor gått.

 

Det visade sig att det första provsvaret var riktigt och att det fortfarande var samma resultat.

Det var cellförändringar i tredje graden...dvs det fanns inga cancer celler.

Jag ville då försäkra mig om att det nu var borta men det kunde han inte säga. Jag ska tillbaka dit i november och se om de har fått bort allt.

 

Så nu är man rätt tom och vet inte om det finns något lite, lite, lite skit kvar som ligger där och gror som en planta som skall blomma ut och blir till det där C word som i Cancer.

 

Jag kan ibland komma i lägen där jag har svårt att se det positiva utan bara det negativa.Jag är väl sån som person antar jag.

Men jag får nu träna mig på att se det bästa i det här. Cellförändringar behöver inte bli cancer. Men bara känslan över att det KAN bli känns obehaglig.

 

Men väntan kommer att bli sååå lång.

 

Känns inte så bra att veta att det kan finnas något kvar som i sin tur blir ännu värre än det redan var.

 

Men jag kan ju också vara fri från detta från och med nu.

 

Men att inte veta.....gör en galen.

 

Men jag kämpar på.

 

Livet svänger hit och dit.

 

Kanske var det här anledningen till att jag vågade chansa med min mage då jag reste uppåt landet förra helgen.

 

När man kan relatera till saker som kan och skulle kunna påverka livet ännu värre.

Livet har många vägar och vi får uppleva mycket roligt men också mycket jobbiga saker.

Att också tvingas leva med symtom/sjukdomar som ingen vet exakt hur man ska få bort och lindra gör ju livet lite svårare att hantera, tycker jag.

 

Vi vet ju att ju mer saker vi gör som roar oss ju bättre mår vi.

Right?

Men om man ständigt måste låta bli roliga saker för att man måste se till att göra det där man måste.

Då måste man ju välja.

Jag väljer det som måste göras för annars blir d ännu svårare att leva.

 

Jag kan inte säga att ibs är den värsta sjukdomen man kan ha. Naturligtvis finns d värre saker. Det vet jag och det vet du.

 

Men visst är d väl så att allt som påverkar oss negativt blir jobbigt i längden?

 

Massa saker som händer kan vi ibland hitta lösningar på och vi kommer vidare.

Men vissa saker får man helt enkelt dra med sig för att kunna komma vidare. Som att bära ett tungt ok som aldrig töms.

 

Jag blir glad av de där tillfällena när jag gör saker som jag inte visste innan att jag skulle klara av. Nu menar jag inte bara de saker som man gör för att man har kunskap i att kunna. Utan saker som tex min mage styr över hur och när jag ska/kan klara av att göra det. Eller man kanske har andra krämpor som gör att man inte kan. Det är de saker som jag menar.

 

Som till exempel att sitta på en bilresa som tar ca tre timmar och att klarar av det utan att ta stoppande för att gardera sig för en snäll mage. Då blir jag glad och känner att mitt liv är rätt ok ändå.

Jag kan tom känna en berusade glädje över när jag lyckas stå över min oro.

 

Jag gjorde en resa uppåt landet förra helgen och jag klarade av att göra den utan stoppande överhuvudtaget. Inget stoppande inför resan upp och inget stoppande under tiden där uppe och inget stoppande inför hemresan.

DET var det länge sen jag kunde göra. Jag har inte ens vågat tänka tanken att ens försöka. Men jag klarade av det. Yeyeee

 

Inte för att min mage på något sätt blivit bättre men den har ju inte blivit sämre heller så jag tog en rövare och chansa.

 

Vad var d då som gjorde att jag vågade just den här gången?

Jag kan tyvärr inte svara på det. Jag har inga bra tips på hur jag vågade. Jag vågade helt enkelt bara.

 

Men det kan bero på att jag börjar lära mig de smygande symtomen som jag får innan en dålig period. Men fråga mig inte hur jag känner igen dem. Men hur ser de ut då? Jag har inte en aning.. Jag gick nog på min magkänsla.

 

Vitsigt.

Ja jag vet. Magkänsla mohaaahhaa.

 

Men jag kom i väg och jag hade underbara dagar där uppe med god mat och med trevliga träffar med människor som betyder mycket för mig.

 

Bild kollage från min resa.