Förändringar i livet…
…är något bra. För tänk om vi skulle stanna upp och aldrig göra några förändringar.
Förändringar utvecklar oss. Right? De för oss framåt.
Men kroppen uppfattar förändringar på olika sätt.
Man kan må bra av dom. När dom är själv valda.
Man kan må dåligt av dom även om du själv valt.
Men när förändringar sker som du inte själv har påverkat är d lite svårare.
Men även dom förändringarna behöver inte vara dåliga. Men kan kännas så.
Hur vet man skillnaden?
Nja d lär du märka.
En sak som kan vara svårt för oss med ibs. Det är att hamna rätt i yrkesrollen och på rätt arbetsplats.
Jag skulle tex inte kunna jobba som
- Busschaufför. Ja först och främst för att jag inte har något körkort…
- Sitta i kassan på Ica. Jo jag skulle kunna lära mig det, men…
- Vara ute och kratta löv…
För jag måste ha tillgång till toalett snabbt ibland.
Tänk att sitta i en buss och du ska ta dig mellan a till ö och din mage krånglar vid B. Hur ska du klara av att inte göra på dig?
Sitta i kassan och du inser att du måste rusa och kön vid din kassa är just nu milslång och de andra har rast.
Vara ute och kratta löv, ute på en äng och ha långt till toaletten. Vad gör du?
Sitta på ett kontor känns som en ganska bra arbetsplats. För där har du alltid en toalett.
Men du kanske har såna arbetsuppgifter att du inte kan lämna din plats när du vill ändå.
Jag kan inte ha lång resväg till jobbet för då kanske jag inte kan ta mig dit. Jag har arbetat i många år och har en tillfredställande närvaro på mitt jobb. Men nu ska jag byta. Jag har tvingats byta. Känner mig mycket oroad över hur min mage och mitt nya jobb ska kampera ihop.
Egentligen är det inte någon större skillnad mot förut. Förutom att jag nu ska ta mig TILL jobbet. Förut kom jobbet till mig.
Men mest oroar jag mig för att jag ska jobba med människor som kanske inte kommer att förstå mig och mitt dilemma.
Som inte förstår att jag kommer att behöva sitta på toaletten rätt ofta då det är illa då jag egentligen behövs utanför toaletten. Jag kanske borde ha varit hemma men inte kunnat då man är underbemannad på jobbet.
Hur ska man förklara för dem att jag kanske måste släppa ALLT för att sätta mig på toaletten.
Men tänker säkert någon nu som inte vet hur d faktiskt kan vara.
Men alla går väl på toaletten. En mänsklig rättighet.
JO det är ju sant men vissa av oss med IBS måste sitta länge för du kan inte gå därifrån..
Hur ska de orka ha mig på jobbet när jag inte är på topp. JO på samma sätt som jag måste orka med dom när de inte är på topp.
För alla har dåliga dagar.
För alla har faktiskt dåliga dagar då och då och jag kanske, kanske har fler såna dagar än andra men vi måste väl acceptera varandra trots våra svackor. Eller?
Om inte? Varför ska jag då orka med deras?
En fråga till dig som läser:
Vad arbetar du med?
Hur får du ditt arbete att fungera då magen är kass?
Hur stor acceptans har du på ditt jobb, när du kanske måste sitta på toa mer än andra?
Vad säger dom då du är hemma från jobbet pga din mage?
Och.
Hur gör du för att hålla magen lugnt vid nya arbetsuppgifter, som du inte kan?
Hur har du berättat för dina kollegor om ditt problem?
Förstår dom dig?
Hjälper dom dig så du kan utföra ditt jobb?
(inte på deras bekostnad, så klart utan vad kan de göra för att du ska kunna vara på jobbet)
Finns det en förståelse för att du kanske måste gå hem plötsligt då du mår så dåligt att du inte klarar av att vara där?
1. Jag jobbar om tekniker (Värme/ventilation) min arbetsplats är min bil och nya fastigheter hela tiden.
Vi har avtal med vissa kunder som jag är hos några dagar i veckan, då vet jag exakt vart toa finns, då är magen lugnt och ja med.
Men ibland måste man åka på akutjobb till någon ny kund, då kan det bli att stanna på ett antal besinmackar på vägen och gå på toa.
Insåg att jag hade IBS när det engång vart så akut att jag var tvungen att utföra min behöv utomhus i ett höghusområde bakom en buske.
Pratar öppet på jobbet om min diagnos och problem.
Sen tror ja inte det tas på så mycket allvar, känns som folk tror att man bara fått för sig att man måste på toa ett större antal om dagen, om man jämför med normen.
Enda tipset på en lugn mage jag lärt mig under mina 6år med IBS är Rutin, rutin och åter rutin.
Kan nästan tro att man har en helt fungerande mage ibland när hela dagen går exakt som man förutspått, tänker inte på magen då när man vet exakt vart toan är och så vidare.
1. Har två jobb, hemtjänst och nu även personlig assistent senaste året.
2. När jag har riktigt dåliga dagar försöker jag få i mig dimor eller liknande då det främst är diarréerna som stör mig mest. Funkar det inte är det bara uppsöka närmsta toalett. (Lättare på PA jobbet). Då jag är på hemtjänsten vill jag inte låna "kundernas" toalett så då är det bara försöka skynda sig klart där man är och sedan skynda sig till våran lokal o fort in på toa där.. Väldig stress blir de där
3. Har aldrig hört någon klaga på mina toalett besök faktiskt :) men det pratas säkert bakom ryggen..
4. Jag tror inte jag hört någon säga något när jag varit sjukskriven pga magen, i början när jag inte var öppen med mina problem kunde jag skylla på annat då jag var hemma.. En gång fick jag en tråkig reaktion på mitt PA jobb, då vi bara är två assistenter där o den andra fick svårt att hoppa in o jobba(förståeligt). Då jag sjukskrev mig strax innan passet skulle börja, men som jag sedan förklarade för dom att den här sjukdomen kan man inte styra över, det bara dyker upp oavsett om det är långt kvar tills man börjar eller ibland precis när man ska till att åka till arbetet. Slutade iaf med att jag blev arg, frustrerad, deprimerad, ledsen och fick dåligt samvete så jag åkte till jobbet ändå ...
5.Ibland är det svårt att hålla magen lugn vid nya arbetsuppgifter. Jag har väldigt oförutsägbara jobb, där i stort sett vad som helst kan hända (svårt att förbereda sig). Så ibland händer det vid jobbiga situationer att magen reagerar med akut diarré o man kan inte släppa det man håller på med, alltså bara försöka hålla ut eller skita i byxan.
6. På hemtjänsten blev det så att när jag kände för att börja prata öppet om de, att jag berätta för nån o sen kände jag att de här kändes ju faktiskt väldigt bra o få berätta om sina problem så då har jag berättat för någon lite då o då o nu efter flera år vet nog dom flesta om mina problem. (Mkt personal där). På mitt PA jobb berätta jag ganska så på en gång om mina problem. Jag tror dom flesta förstår hur det är, eller iaf försöker förstå. Har även fått reda på att jag inte var ensam bland personalen på hemtjänsten att ha dessa problem:)
7. Jag är sån som gärna inte ber om hjälp utan jag försöker klara mig själv. Jag hoppas iaf att jag skulle få nån form av hjälp av mina kollegor om det skulle behövas. Men det är mkt självständigt arbete på båda mina arbetsplatser.
Jag tror dom har ganska bra förståelse för om jag skulle behöva gå hem från jobbet, förutsatt att det finns någon som kan ta över mitt arbete eller mitt arbetsplats.
Det var lite svar från mig:)
Hej!
Har inte läst din blogg tidigare, men lever precis samma IBS liv. Fruktansvärt. Det är skönt att veta att det finns fler som jag därute. Jätte bra initiativ på ett stort problem!
Yrkesmässigt kan jag berätta att jag haft turen att jobba på kirurgen, specialiserade på mag-och tarm. Chansen till jobb är ju inte så jätte stor.. och jag vet inte så mycket om dig och vad du har för erfarenheter. Men vad jag upplevt så är det absolut viktigaste att chefen har ett förtroende och tillit för min IBS.. i mitt fall är chefen väldigt förstående, kanske inte så jätte konstigt med tanke på yrkesroll inom samma område som mina problem. Men sen vad alla andra tycker har jag alltid som inställning att skita i, för att ingen har verkligen någon som helst aning.. Det är inte värt att bry sig om dessa människor. Så länge chefen är bra så funkar det för mig. Det finns alltid någon mer man kan anförtro sig till.
Hur som helst. I allmänhet, vården! har alltid fungerat som ett bra yrke för mig. Ja, visserligen stressigt ibland, men alla har som en innesittande sympati och det är ett jobb som uppskattas många gånger mer än tvärtom. Det är väldigt lätt för personal att vara ärlig inom sjukvården och mänskliga. (iallafall min upplevelse) Detta har gjort det lätt för mig att vara öppen och kunna berätta om mina IBS problem. Men som du skriver, när magen tvärvägrar och protesterar är det ju riktigt riktigt svårt och jobbigt! Jag försöker alltid ta hjälp av någon annan med arbetsuppgifter om det verkligen krisar och framförallt, hela tiden, tänka på att andas mig igenom smärtan när jag inte kan gå någonstans! men oftast går det alltid att komma ifrån. Tack för en superbra blogg!
Skrev ju just en lång kommentar angående resor men kan ju även här berätta att jag jobbar som vikarie inom äldreomsorgen MEN enbart natt pga ibs:en. Har tidigare jobbat som telefonkommunikatör vilket funkade relativt bra i perioder och som personlig assistent - där var det dock mer problematiskt eftersom om jag blev sjuk var det svårt att få vikarier och så innebar jobbet att fara och bada, gå på stan och göra olika ärenden m.m.. Extremt jobbig då man har en dålig mage-dag.. Men jag har ALDRIG varit sjuk pga magen då jag jobbar natt och har arbetat med det i flera år! Min mage är värst på morgonen/förmiddagen och så är det ju inte så mycket folk på natten så får nästan alla toaletter för mig själv = mindre ångest = bättre mage. :)
Jag arbetar som busschaufför och har IBS. Har hänt många gånger under färd att ett akut toabesök är på ingång. Flera gånger har jag sjukanmält mig 30 min före avgång, då diarré kommit på besök under rasten. Inte så kul att ringa till trafikplanerare när restiden till bussen är 30 min,vilket ger planeraren några sekunder att hitta en ersättare för mig. Att vara ledig och besöka stan kan vara intressant. 1 mil lång hemresa med bil och 4-5 stopp efter vägen på affärer och bensinmack. Och då är varje besök ett så kallat ”close call”.
