Ibland vet man….
…när man ska säga nej eller i alla fall erkänna att man inte är den dom söker.
Det ringde en tjej i går från en tidning som undrade om jag ville ställa upp på en intervju ang IBS.
Utan att skriva vad just artikeln skulle handla om så visade det sig att jag kände att jag inte egentligen kunde tillföra mer än de föregående gångerna som jag var med i en tidning. Det sa jag till tidnings tjejen. Men hon ville ändå skriva min historia. Men hon skulle först kolla med sin chef.
Det visade sig sen att de hittat en som var mer lämpad. Det känns helt ok för min del. För det är viktigt att det skrivs på rätt sätt och att artikeln skall tillföra något ang just ämnet man tar upp om IBS.
Det var så skönt att jag också kände så. Jag kunde verkligen inte bidra med något nytt den här ggn.
Men en annan gång kanske….
Men jag blir sååå glad över att man fortfarande skriver om IBS på olika sätt.
Det gör ju att fler måste få upp ögonen om hur detta påverkar oss som har det.
För tänk om det hade skrivit så här mycket om IBS när jag fick min diagnos. Iof var jag bara åtta år så d kanske inte hade gjort så stor skillnad för mig då men under min uppväxt hade jag säkerligen fått med mig en massa tips och ideer på hur man ska hantera detta.
Eller om det hade skrivits så här mycket om ibs för bara typ 10 år sedan så hade nog mycket av min ångest och den dåliga vägen man intar rent tankemässigt sett annorlunda ut... Kanske.
För tänk om man hade varit 25 och fått så bra information som finns ute på nätet så hade nog i alla fall mitt liv kanske sett lite annorlunda ut.
Jag har ju själv fått finna min väg.
Med hjälp av Ersta sjukhus IBS skola vart ju ett lyft för min del. Det öppnades många dörrar då jag fick gå den kursen. Den borde alla med ibs få gå...
För vi är ju många som åndå lider av IBS.
