♥♥ Min IBS och Jag ♥♥

Livet svänger, vilket är kul många gånger. Men sen kommer man till de där perioderna

och när det sker sakerna som man aldrig vågar tänka på.

 

De där hemska och läskiga sjukdomarna som ingen vill tala om och som man inte vill ska drabba någon.

 

 

 

 

 

Under hösten gick jag tillbaka till gynekologen då det tagit fart igen. Han gjorde ett test. Han gick in i livmodern för att ta ett slemhinneprov. Som visade sig vara bra. Han ville att jag skulle avvakta. Jag frågade om han inte skulle göra ett cellprov. Men d var inte dags än. (jag vet korkat av mig kanske att inte stå på mig men jag visste någonstans att d låg i tiden så att en kallelse skulle nog komma snart)

Jag fick även gå till min magläkare för en undersökning, för att se att blodet inte kom därifrån. Vilket det naturligtvis inte gjorde. Jag är väl inte dum heller. Jag såg ju vart det kom ifrån.

 

Men hur som, blödningarna höll i sig i tre, fyra månader och sen slutade det lika plötsligt.

 

I mars i år tog jag ett obligatoriskt cellprov från livmodertappen. Det är såå bra med de där kallelserna som kommer. Man behöver inte hålla koll på när det är dags.

Jag gör detta prov och de säger att de hör av sig om det skulle vara något inom tre fyra veckor.

 

Sju veckor, SJU VECKOR senare ringer min gynekologs sköterska och säger att mitt prov inte ser bra ut och att jag måste komma och träffa läkaren.

 

Jag går dit fyra dagar senare och han berättar då att jag har cellförändring i tredje graden. Dvs den svårare formen.

Detta i sin tur kan leda till livmodershalscancer

 

Hjärtat stannade nästan. C word dök upp i huvudet. Men han förklarade att det inte alls behöver vara det.

 

Men han gör en undersökning genom att pensla med ättika och sen titta i ett mikroskop. För att ta ett prov som ska skickas till labb för att säkerhetsställa att det verkligen BARA är cellförändring och att det inte finns några cancer celler. Sagt och gjort så gör han detta och han kan se området där det sitter. Han berättade för mig innan att behandlingen man gör när d är i tredje graden är att man tar bort det ”sjuka”

 

Då han kunde se området så valde han att ”operera” bort det på en gång. Vilket iof var skönt för att man dvs jag skulle slippa gå och vänta på en ny tid för detta.

 

Jag var rätt tom i skallen då jag åkte hem men sen började en fyra veckor lång väntan. Jag kunde knappt tänka på annat än just detta. Men livet fortsatte där utanför min svär av ångest. Rätt var det var så hade fyra veckor gått.

 

Det visade sig att det första provsvaret var riktigt och att det fortfarande var samma resultat.

Det var cellförändringar i tredje graden...dvs det fanns inga cancer celler.

Jag ville då försäkra mig om att det nu var borta men det kunde han inte säga. Jag ska tillbaka dit i november och se om de har fått bort allt.

 

Så nu är man rätt tom och vet inte om det finns något lite, lite, lite skit kvar som ligger där och gror som en planta som skall blomma ut och blir till det där C word som i Cancer.

 

Jag kan ibland komma i lägen där jag har svårt att se det positiva utan bara det negativa.Jag är väl sån som person antar jag.

Men jag får nu träna mig på att se det bästa i det här. Cellförändringar behöver inte bli cancer. Men bara känslan över att det KAN bli känns obehaglig.

 

Men väntan kommer att bli sååå lång.

 

Känns inte så bra att veta att det kan finnas något kvar som i sin tur blir ännu värre än det redan var.

 

Men jag kan ju också vara fri från detta från och med nu.

 

Men att inte veta.....gör en galen.

 

Men jag kämpar på.

 

Livet svänger hit och dit.

 

Kanske var det här anledningen till att jag vågade chansa med min mage då jag reste uppåt landet förra helgen.

 

När man kan relatera till saker som kan och skulle kunna påverka livet ännu värre.