♥♥ Min IBS och Jag ♥♥

Jag fick ett mail för nån vecka sen från en kille som också har IBS.

 

Jag fick lov att lägga upp den här för honom. Kanske är det någon annan som känner igen sig.

____________________________________________________

 

Hej!

 

Kul att äntligen hitta en blogg där en person har väldigt liknande ibs som jag! Kan berätta lite om min IBS och om du har några bra tips för att minimera besvären! :)

 

Började få väldigt tydliga besvär under mitt andra år på gymnasiet där jag plötsligt en morgon vaknade med allvarlig diarre. Diarren har fortsatt och blivit värre med åren (är 21 idag) där jag inte kan hantera besvären. Under min gymnasietid så lyckades jag ändå ta mig till skolan för att jag mår som värst på morgonen där jag automatiskt hinner tömma nästan hela tarminnehållet. Kunde även äta skollunch utan några större problem fast i mindre portioner (visserligen kraschade magen en gång efter maten men det kunde jag hantera någorlunda). Väl efter studenten var jag helt utmattad och utbränd kändes det som efter all diarre, kunde gå 4-9 gånger på toa och alltid diarre (fanns FÅ undantag). Efter gymnasiet tog ja ett sabbatsår där jag verkligen inte gjorde NÅGONTING utom att arbeta hos min pappa några timmar per dag. Efter sabbatsåret hoppade jag på socionomprogrammet på ...... universitet vilket var det värsta året i mitt liv. Jag lyckades inte gå på några föreläsningar, inte ha ett socialt liv utanför skolan, vilket gjorde mig väldigt nere (deprimerad) och mer osäker än vad ja redan var. Lyckades ändå klara första tentan men kuggade sedan på andra vilket inte var så konstigt då jag inte varit på föreläsningar. Så efter ett år hoppade jag av (uppehåll) och flyttade hem igen. Just studierna kändes som en flyktväg för mig då min pappa var väldigt pressande med att gå vidare med livet fast jag mådde piss, hade verkligen inte lärt mig hantera mina besvär, grät nästan varje dag i Örebro till en början men lyckades ändå klara plugget någorlunda (men luncherna universitet var HEMSKA). Så nu sitter jag här hemma igen och ser inget ljus i tunneln, känner mig så jävla ensam och som om livet är förstört, har verkligen INGET socialt liv, vågar mig inte ens ut för att träffa tjejer eller umgås med mina vänner som känner till mitt problem. Sen grädden på moset är att min pappa beställt biljetter till Polen fast jag sagt att jag inte vill/kan då jag knappt känner mina släktingar där heller vilket är jobbigt, speciellt då jag är väldigt gasig på eftermiddagar och kvällar så vill inte vara bland folk då. Påpekade redan innan han beställde att jag inte ville men så beställer han ändå. Det här gör även att mina föräldrar bråkar då min mamma förstår mig mer medan pappa säger "gör honom inte handikappad", så även det gör att jag mår sämre att bråk startas på grund av mig. Sen lyckades pappa även få indraget körkort för en månad sen och har "tvingat" mig att köra honom till jobbet klockan 6 på morgonen (hans jobb ligger 1 timme härifrån så med tur och retur blir det 2 timmar i bil och 4 timmar totalt per dag) och med allvarlig diarre är det ingen höjdare, så har knappt ätit under vardagarna. Så i och med att magen är konstig när jag vaknar tidigt så mår jag dåligt under hela dagen, släpper aldrig som det kan göra ibland (annorlunda på helger då jag vaknat senare) vilket gjort att jag lagt gymmet på hyllan vilket har varit en av få ljuspunkter/rehabiliteringar i mitt liv. 

 

Så ja jag vet inte har senaste året känt att jag nästan inte vill leva längre där tankarna kommer och går under dagarna (vet att jag inte kommer gör något dock), kan inte njuta av någonting när jag väl gör något. Det låter som du ändå kunnat hantera dina symtom och besvär så du kan leva någorlunda. Har du några tips? För jag vill verkligen jobba och flytta igen för jag känner mig stressad här hemma vilket förvärrar problemet :( För på helger gör jag inget annat än att hjälpa min pappa dessutom med byggnationer och MASSA fler saker vilket gör att jag inte får tid för mig själv eller försök till vänner som jag fick på gymmet där jag på något sätt kunde ladda upp igen och reflektera kring saker (handlar säkert om 8-10 timmar per dag helger). Vill heller inte tjafsa så dom börjar bråka mer på grund av mig, vet att jag är 21 men jag har tillräckligt med problem så därför är jag tyst och gör som han säger för att undvika konflikter. 

 

Mina symtom

• Diarre varje morgon (värst är när jag "bara" sovit 6-8 timmar)
• Sover jag "mindre" en natt 5-7 timmar så känns det nästan som om jag är förstoppad, tarmen rör sig på ett sätt som gör att jag känner mig bajsnödig men jag lyckas inte tömma. Men efter ett tag så lyckas jag kanske gå på toa där avföringen är "bra" en korv för att sedan övergå till 3-4 diarretömningar 10 minuter senare. 
• Gasig, speciellt på eftermiddagar och kvällar. 
• Känner en konstant trötthet (vilket suger som 21 åring).
• Känner ett obehag efter varje måltid som om magen kommer krascha när som helst. 

 

Det mest handikappande är just gaserna för diarren tror jag mig kunna hantera det är "bara" att gå på toan och ta sin tid.

 

Så ja! Har du några tips så är jag väldigt tacksam! :)

 

Mitt svar:

Hej!

Så, nu har jag försökt skriva ner något slags svar på ditt mail.

Vill börja med att jag tycker att det är roligt att du hittat till min blogg. Då jag startade den var den först och främst för min egen skull. Min privata blogg blev till slut så deprimerande då jag bara skrev om min dåliga mage. Därför ville jag ha en blogg och skriva av mig med min kamp med min mage. Men insåg ganska snabbt att den även uppskattades av andra. Vilket jag tycker är underbart. Jag har alltid känt mig ensam i min IBS. Det fanns knappt några råd eller tips någonstans. Därför bestämde jag mig ganska snart att jag ville samla det jag fann ute på nätet. Blandat med att jag skrev hur jag har det i min strävan efter att må så bra som jag kan.

 

För det har inte funnits så mycket information om IBS under mitt liv men nu tycker jag att det står om det lite då och då. Så äntligen har den uppmärksammats.

 

Jag har tyvärr inga givna tips som jag kan delge så där direkt. Jag har samlat allt jag funnit på bloggen.

 

Kolla länkarna till höger på bloggen..

 

Tex dessa:

http://minibsochjag.blogg.se/category/medicintips-jag-finner.html

http://minibsochjag.blogg.se/category/artiklar-om-ibs.html

 

Men nu tillbaka till ditt mail.

 

Jag utgår ifrån att du fått diagnosen fastställd av en läkare.

Jag vill också påpeka att jag är inte på något vis expert på ämnet utan bara en person som lider av detta liksom du.

 

Jag blir så beklämd över hur du har det. Jag vet att det inte är lätt att få andra att förstå hur det är att leva med IBS. Det är såååå många som vet och kan bättre än en själv.

Men ända sättet att få folk att begripa hur man upplever sin sjukdom är att DU berättar för dem.

 

För hur det än är så är det inte lätt att finna sin väg…men om man lyckas få om så bara en person att förstå har man vunnit mycket.

 

Jag kan säkert också må ännu bättre men ibland hittar man ett sätt som gör att det fungerar tillfredsställande men så händer något och det inte hjälper längre.

 

Ibs är så komplext. Finns verkligen inga givna regler.

 

Jag hittade ett sätt som gör att min frihet att göra det jag vill ha ökat. Jag tar Imodium plus. Det är stoppande. Dessa tabletter (ja för jag tar två åt gången) har förändrat mitt liv ganska mycket. De gör att mina tarmar stannar i  två – fyra dagar. Vilket i sin tur gör att jag kan koppla av och slipper tänka på OM min mage skall hålla eller inte.

 

Det är väldigt lätt att hellre avstå att göra saker än att försöka och chansa. Jag vet att det inte är lätt. Min farhåga var att misslyckas hålla mig då magen kraschade men jag har inte ens varit nära… så i rimlighetens namn vet jag att det inte kommer hända men ändå kan man inte släppa tanken.

 

Men jag jobbar själv mycket med att våga gå ut och göra det jag vill. För det finns faktiskt toaletter på de flesta ställen. Men det är inte lätt. Det vet jag.

 

Jag äter inte under hela dagen då magen är orolig. För att kunna jobba. För hur det än är så kan jag inte ta stoppande varje dag. För man måste ju låta tarmarna göra sitt jobb så man får ur sig det som samlats. Under de bra perioderna äter jag under dagarna också.

 

Jag tänker också på det du skriver om din pappa. DU måste få honom att förstå att det är jobbigt för dig att köra honom till jobbet varje dag. För det skapar bara en massa ångest då din mage är i dåligt skick. Magen triggas ju igång av stress och detta är en stressande situation för dig.

 

Sen måste du förstå att det är inte ditt fel att dina föräldrar bråkar. DET är aldrig barnens fel. Ja jag vet att du är vuxen men i dina föräldrars ögon kommer du alltid vara deras lilla pojke.

 

Försök få dina föräldrar förstå hur du mår och hur din mage påverkar dig. För gör du inte det så är det BARA du som kommer må sämre av det och inte dom.

 

Du är ändå så pass vuxen att de ska respektera ditt nej….

 

Du säger att det är svårt att umgås med vänner pga magen. Jag förstår precis hur du menar. Men bjud hem dina vänner för filmkvällar istället för att gå på bio t.ex.

 

Gå hem till vänner som fattar hur du har det. För du får inte isolera dig. Det mår du inte bra av. Det mår ingen människa bra av. Ta små steg och försök. Till slut ökar din känsla för att du faktiskt lyckas göra en massa saker. Ta upp ditt tränande. För det gör att det strömmar till en massa positiva endorfiner. Vilket gör att du mår bättre.

För visst finns d toaletter där? Eller skaffa redskap så du kan träna hemma till en början.

 

Du vet väl att det finns ett IBS forum?

Där kan man finna likasinnade. Kanske kan du finna vänner och tjejer som "lider" eller som påverkas av sin ibs som du gör och har det som som du och som också vill finna en likasinnad vän.

 

Sen kan man också bli medlem i mag och tarm föreningen. Där kan man också finna mycket bra saker om IBS,

 

Jag vet inte om detta kommer hjälpa dig men du ska veta att vi är flera med samma jobbiga sjukdom och det kan ibland kännas skönt. I alla fall för min del.

 

Lycka till.

 

Ps. Jag brukar lägga upp mail och kommentarer på bloggen och svara där men jag lägger naturligtvis inte upp ditt mail där om du inte själv vill det.

För hur det än är så är vi så många som mår lite lite bättre när vi kan se att andra har det som oss. För många som läser min blogg kanske känner igen sig i ditt mail. Ds.