Nu är det ett tag...

...sedan jag skrev sist. Livet rullar på som för de flesta människor. Livet känns helt ok just nu och jag och min mage är fortfarande relativt bra kompisar. Den sköter sig rätt ok. Men jag vet ju också med mig att d kan se annorlunda ut om någon timme om det vill sig illa.
 
Jag tror inte att jag någonsin kommer vara helt överens med min mage. För den överraskar mig hela tiden på både gott och ont.
 
Jag har i alla fall börjat äta lunch VARJE dag. För att jag skiter i (förlåt ordvalet) om magen skulle knorra eller rent av paja då jag känner mig bekväm på mitt jobb med att jag kan gå på toa då jag verkligen behöver. Jag har förstående kollegor och iom att jag känner mig trygg med dom så blir ju magen automatiskt mycket lugnare.
 
Sen har jag blivit bättre på att säga till om jag inte vill vara ensam ansvarig på avdelningen under dagen om magen nu skulle vara orolig redan på morgonen. Det funkar bra. Jag behöver inte lösa problemet med att hoppa lunchen som jag oftast väljer att göra. Men inte numera.
 
Jag tror och misstänker att magen är i hyffsat god trim just nu....
 
Annars rullar livet på och jag känner mig rätt tillfreds så där för övrigt och det gör ju magen lugn också.
 
Det är såååå roligt att min blogg är så levande av besökande trots att jag inte skriver lika ofta.....
 
TACK det gör mig sååå glad.
 
Så fortsätt titta in här och skriv gärna några rader. Det gör mig också himla glad.
 
Vi blir liksom ett team på så sätt.
 
Jag har ju haft högt blodtryck också som jag har under kontroll men fick fylla på med en till medicin här under sommaren så jag känner att jag har balans även där..
 
Sen är d ju tider nu för en massa förkylningar mm och DEN kom jag inte undan. Ligger just nu för ankar i feber, snuva och hosta.... Men är nog på bättringsvägen nu.
 
TREVLIG HELG ÖNSKAR JAG OCH MIN IBS BLOGG.

Att bemötas med förståelse...

...verkar vara något som de flesta som har IBS har svårt att få från sin omgivning.
 
Jag också. Ibland.
 
Men jag bemöts också av väldigt många med en fin respekt och insikt från människor som är viktiga för mig.
Det är skönt.
 
Det skrivs ju också mycket om IBS ute i media vilket gör mig så glad. Det skapar kunskap hos oss som lider av det. Plus att de som har anhöriga/vänner/kollegor får bättre kunskap rent allmänt men de som vågar lyssna på oss som kan berätta hur det är på riktigt i synnerhet.
 
Men jag känner en oro. Nej jag vill inte fördumma någon eller någon metod eller kost eller wath ever..
Jag tycker om att det kommer metoder och kost som ska vara bra för oss med IBS. Men man får inte glömma bort att den kosten som passar dig kanske inte passar mig. Eller så passar den ibland.
Men då min mage är ombytlig hela tiden finns d i alla fall inte för mig en kost som funkar för mig..
 
Men jag känner en oro över alla artiklar som nu mera börjat cirkulera i media om:
  • ...ät så här så blir du frisk
  • ...motioner mer så blir du frisk
  • ...gör si och gör så....
 
Det här kommer få alla som börjat förstå hur det är att leva med IBS på andra tankar. Några i alla fall. De som kanske redan tyckt att vi överdriver.
 
Där det kommer slå tillbaka på oss som kämpar varje dag för att få dig att förstå och som kämpar med att få respekt.
 
Vad jag menar är att jag redan blivit bemött med orden:
 
- men du, det står ju i tidningen att du kan bli frisk om du gör som det står.
- du kanske inte gör vad du kan för att bli frisk då du fortfarande mår dåligt i din mage
- du kanske måste skylla dig själv om du inte gör som det står i tidningen. För dom säger ju att du blir frisk.
 
Hur kul är det då för vissa av oss som kämpar oss blodiga för att få dig att förstå.
Hur kul är det då du/vi gör vad du/vi kan varje dag men inser att det inte finns givna regler och metoder eller kost som funkar för just dig.
 
Ska man då behöva falla tillbaka på ruta ett igen av en massa människor som absolut inte vill förstå.
 
Det är som att säga till en cancer sjuk.
- du får skylla dig själv att du fått lungcanser för att du har rökt.
 
(jo det vet man väl att det är farligt att röka, eller att gå över gatan i rusningstrafik för att det är risk att du kan bli överkörd.)
 
Men som tur är så är d inget som man/någon behöver säga för det har nog redan den sjuka tänkt.
 
Men de som får andra cancer besked eller sjukdoms besked  ska dom också skylla sig själva då för att dom blir sjuka då man inte vet orsaken till varför canser eller deras sjukdomar uppstår??
 
Nej men de liksom vi med ibs vill också få bli bra bemötta under tiden vi försöker finna vårt sätt att må bra och kanske bli friska.
 
Låter jag bitter?
 
Nej men det är jag inte. Men det är svårt att vara positiv då man känner att man motarbetas ibland.
 
NU omges jag av människor som förstår mitt dilemma och som försöker göra mitt liv lättare genom att inte fördömma min sjukdom..
 
Tack till er.
Ps. Himlen kan se mörk ut men solen finns där bakom. Ds.

Uppdatering om hur mitt liv äv just nu.

Energilös skulle också kunna vara min rubrik.
 
Under hösten hade jag förkylning tre ggr som gav mig hosta. Den perioden jag fick i december håller fortfarande i sig.
 
Jag har mått skit halva december, hela januari och nu februari.
Fick antibiotika (för misstänkt lunginflammation) i december som dödade magen. Totalt. Med en stark rädslan för att äta på jobbet. Då tid till att sitta på toaletten inte är så lång. Man behöver ju jobba också. Det bidrog säkert också till min trötthet och matthet som jag nu dras med.
 
Jag har nu varit sjukskriven två veckor pga massa saker.
  • Diareer som kommer och går
  • ont i kroppens alla muskler
  • smärtor och tryck i bröstet
  • hosta from hell
  • huvudvärk som skär som knivar genom huvudet och som gör att jag ibland bli illamående pga det
  • yrsel till nästan svimningskänslor. Det gungar till ordenligt och det kan komma plötsligt. Jag har gått som om jag vore dyngpackad. Vilket självklart inte har varit fallet.
  • och sen för högt blodtryck på det...
mm. mm. mm.
 
Magen har varit upp och ner och jag har mått så dåligt att jag inte orkat något alls. Jag har sovit mest hela tiden då jag borde varit vaken men även sovit under nätterna. Drömt mycket konstigheter. Febern kom på kvällar och nätter senare tiden.
 
Nu börjar jag repa mig men d går sakta. Riktigt sakta.
 
Men du vet hur d känns när du sitter trött i soffan och du rycker till för att du nästan somnar.
 
Så känner jag mig hela dagarna. Förlamande trötthet.
 
Jag vet att vi med ibs har sämre motståndskraft och har svårare än andra att krya på oss då magen slås ut...
Men detta gör ju livet så deppigt. Man vill ju vara som alla andra. Göra det alla andra gör men nä. Det kan man bara glömma.
 
Men så kommer man i den där perioden när magen måååår såååå bra. Då är livet på topp och man bara njuter...
 
Å ja jag menar när de perioderna sammanfaller med att slippa virus och baciller.
 
För dom bra magperioderna har man ju minst lika ofta. Ne fel... De perioderna har jag minst lika ofta. Måste sluta skriva man när jag menar jag.
 
Jag sitter och läser ute på nätet om alla goda tips för oss med IBS.
Med min livserfarenhet så är hoppet det sista man ska släppa, men den positiva tanken är så svår att tro på då man läser om folk som hittar saker som gjort de  friska från IBS Men d vore mer intressant att se om det håller sig friska under resten av livet eller om det bara är så att deras magar blivit bra just nu pga en viss diet och att det sen går tillbaka till det dåliga. För kanske blir magen så överraskad att den sköter sig en tid men sen strular till sig igen.
 
Jag har läst allt för många som blivit bra för en kortare tid och att allt fallit tillbaka till det dåliga igen.
 
Jag vet inte varför man ska mixtra så mycket då man kanske förvärrar saken.
 
Jo jag vet varför vi alla provar olika dieter och olika sätt att ta hand om oss.
 
För KANSKE HITTAR VI VÅRT SÄTT TILL EN BALANSERAD MAGE.
 
Så låt inte hoppet försvinna. För det är det som för oss vidare.

Behandlats för……

En av anledningarna till att jag inte skrivit så mycket är att det händer andra saker i livet som känns/är jobbigt.

 

Jag har vid två tillfällen behandlats/opererats för 3:dje gradens cellförändringar på livmoderstapparna.

 

Jag har ständig värk pga det och jag har min mage som också strular av och till. När magen är som värst känns livet helt hopplöst.

 

Jag har mina bra dagar så klart men då jag ständigt har värk blir d det enda man tänker på.

 

Eller nästan i alla fall.

 

 

Det enda som man kanske då skulle skriva om. Vilket skulle bli så deppigt för alla andra också.

 

 

Jag jobbar och lever ett bra liv med mycket positivitet och med goda stunder.

 

Men ibland tar deppigheten/värken/oron över och då blir d svårt att skriva öppet och naket här inne på bloggen.

 

Jag vill att den här bloggen ska vara informativ och inge lite hopp hos mig och med er andra med IBS.

 

Dela dåliga dagar och bra dagar.

 

Jag vet inte vad som händer och om mina cellförändringar nu är borta eller fortfarande är kvar. OM det har övergått till cancerceller.

Det vet jag mer om i maj.


Det där med att bli helt slut.

Jag har upptäckt att det är många som har IBS som skriver att de känner sig helt slut och totalt slutkörda efter en period av dålig mage. Vilket kanske iof inte är så konstigt egentligen.
 
Jag tycker att jag är mycket tröttare än många andra av mina vänner, även då dom har haft en dålig mage.
För naturligtvis kan ju de också drabbas av dåliga magar men de känner inte av den här mattheten som jag talar om...
 
NU menar jag inte när de får maginfluensa för det knäcker ju vem som helst.
 
Men iof, vi som har ibs kan ju gå i dagar, veckor, månader med dålig mage, vi tappar ju mycket vätska då man får diarre.
 
Blev det här inlägget begripligt?
 
Ja jag tror det.
 
Jag tillhör de med IBS som ständigt känner mig trött, oföretagsam och ledsen över hur magen kan styra.
 
Jag fixar mitt arbete och jag klarar av det som skall göras då.
 
Men jag får försaka såååå mycket privat för att varken ork eller magen tillåter.
 
Nu är det inte så här varje dag utan då man är inne i en dålig period.
 
Just nu har jag en bra period.
 
Men tröttheten är där som en ryggsäck.

Tänkvärda ord.


Ett löst problem som blir ett problem.

Jag vet inte om jag har skrivit om det här problemet tidigare. Men antagligen har jag kanske tuschat förbi det.

 

Men som ni som följt min blogg vet så lider jag av kraftiga diarréer som kommer i skov.

Jag har ju sedan ett bra tag tagit hjälp av Dimor/Imodium plus för att stoppa dem när de håller på i flera dagar och ibland upp till flera veckor.


Varför jag nämner både dimor och imodium och imodium plus beror på att jag föredrar imodium plus pga att de lugnar magen mer och jag slipper ev gasbildning. Sen undviker jag dimoren mer och mer då jag mår illa av dem, med det gör jag inte av de andra, fast de ska innehålla samma substanser. Men de fungerar lika bra alla tre sorterna på min mage så det har blivit så att jag väljer den ena.

 

Det funkar klockrent för mig varje gång då jag tar mina stoppande Det händer ibland att jag får lov att gå på toa en gång till efter tablett intag men sen är det stopp i tre fyra dagar.

 

Det är kanon för det innebär att jag kan ta kontrollen över magen. Äntligen. När det behövs.

 

Men nu har det kommit sig att det ibland kan bli ett problem när det gäller att stoppa magen. Kanske tänker jag fel men så här kan det gå till då det skapar problem.

 

Ett Senarium:

Jag har diarréer som inte vill stoppa. Det är tisdag och jag skulle behöva ta Imodium för att slippa springa på toa. I vanliga fall tar jag dem och sen är det bra.

Men så kommer man till den där situationen då du ska göra något som du sett fram till att göra på tex Lördagen.

Eftersom jag då tagit tabletterna på tisdagen är det STOR risk för att magens stopp släpper just på lördagen (4.de dagen). Det blir en toa dag som inte nämnvärt behöver innebära en diarrée dag. Men jag vill ju ändå göra det där som jag längtat till.

 

Hur gör jag då?

 

  1. Jag tar mina tabletter och hoppas på att magen ska vara lugnt på lördagen då jag ska göra det jag planerat, med risk för toalett spring, och ev inställt aktivitet?
  2. Eller jag låter bli att ta tabletten på tisdagen och fortsätter ha diarré och tar tabletter lagom till Lördagen?

Hänger du med?`

 

Ett löst problem blir ett problem

För inte kan jag ta stoppande på tisdagen och så släpper magen på lördagen då jag tex ska på konsert, bio eller bara helt enkelt ska in till stan och göra nått kul. Då är det ju risk för att jag får stanna hemma på lördagen.

 

För jag kan inte tänka mig att jag kan ta stoppande även på lördagen. Då stannar man ju magen i åtta dagar i stället för tre fyra.

 

Jag vet att det finns de som tar dimor/imodium varje dag och att deras magar fungerar med normal toalett besök varje dag. Men det verkar inte fungera för mig så därför stöd insätter jag tabletterna då jag behöver stoppa den för att garantera möjligheter att göra det jag vill.

 

Nu har det här inte blivit ett problem egentligen men visst kan det ställa till det då man vill göra det man vill.

 

Jag hade diarré i fem dagar och ville ta dom för att få slut på eländet men på lördagen skulle jag åka med Birka Paradise till åland och ville ha en trevlig resa med god mat och slippa springa på toaletten.

 

Jag avstod då att ta stoppande innan resan och tog de efter lunchen hemma på resdagen och kontentan av det blev att jag kunde ta tunnelbanan till stan utan ångest för att magen skulle bullra och bete sig dumt. Jag fick en underbar resa med god mat och njuta av mitt sällskap och jag slapp bli sjuk.

 

Det gäller att prioritera det som känns viktigt. Kanske kommer jag på ett bra sätt att hantera tablett intagen så att det funkar för allt jag vill och behöver göra.

 

För hur det än är så blir man ju såååå trött av diarréer så man kanske måste chansa ibland. För risken kan ju bli att gör jag som ovan så kanske man en vacker dag är såå slut efter mag-kraschningen så man inte orkar njuta av tex en båt tripp pga energi förlusten.

 

Men men detta är mitt sätt just nu.


Tänk vad lite positivt tänkande kan göra.

 

POSITIVT TÄNKANDE.

  • LÄKER INTE
  • BOTAR INTE

MEN JÄKLAR VAD KUL MAN HAR....

 

Livet med en IBS mage blir aldrig perfekt. Styggt nog. Men ibland har man tur att finna vägar till att må bättre. Jag har hittat mitt sätt och det fortsätter att kännas ok.

(jag tar mina imodium plus när magen helt har ballat ut)


Mina knep när jag känner att magen är på G eller kanske rent av har kraschat.

Jag värderar det som måste göras, vad är det jag kan vänta med och vad måste jag verkligen göra. Mår jag bättre om jag gör alla måsten? Eller mår jag kanske tom bättre av att inte göra dem?

 

Jag försöker tänka på det som gör mig glad. Titta på mina utlandsresebilder. För där just då är jag nog som lyckligast. Nja fast mina barn och barnbarn gör mig också lycklig, bara av att tänka på att de finns. De är en stor del av mig och har formats av den jag är. Bra eller dåligt? Det får du fråga dem.

 

Jag har tillåtit mig att acceptera att inte alla tycker om mig.

 

Jag försöker låta bli att tänka på att Jag har förlorat vänner pga min mage. De trodde nog att jag inte ville träffa dem och att jag typ skyllde på min mage. Men om du läser här så förstår du att det var inte jag som tackade nej till fika med dig utan det var min mage som sa nej tack. Den har ju sagt nej tack till mycket ska du veta.

 

Jag kanske väljer att lägga mig i soffan och läsa en bok i stället för att städa. Dammet väntar nämligen. Men det gör inte min mage.

 

Jag träffar inte människor som gör mig ständigt upprörd. Jag pratar och träffar människor som alltid för mig att må bra. Ibland kan man tyvärr inte välja det men om man försöker låta bli att ta åt sig av dumma människor så kan man undvika att skapa oro i magen. Det är inte lätt, jag vet. Jag tillhör den typen av människa som tar åt mig om folk är dumma mot mig. Jag tillhör också dem som gärna grubblar över varför människor beter sig illa mot mig. Men jag försöker tänka - Deras ogillande mot mig är deras problem mer än mitt. Jag kan ju faktiskt oftast välja vilka jag omger mig med.

 

Jag lägger mig på sängen och blundar och lyssnar på musik som jag gillar. I onsdags lyssnade jag på min delfin skiva som jag har. Å gisses vad det spred sig lugn genom kroppen bara genom att höra första tonerna. Att jag hade glömt bort den gör mig glad för nu är det som att njuta av den på nytt.

 

Att tänka på de bra dagarna som magen har är också rogivande. För dom blir nämligen fler och fler och i längre perioder. Min mage är inte på något sätt botad. Men genom att jag har blivit så medveten om hur den fungerar så har det hjälpt mig mycket. Jag är stolt och glad över att jag klarar av att leva med den. Den ställer visserligen till det för mig då och då och det kan jag aldrig göra något åt. Men jag njuter då den klarar av att utmanas.

 

Jag mår bättre av att inte låta bli det jag vill göra. Så som jag gjorde förut. Jag avstod allt jag ville göra på min fritid. All ork och kraft att klara av dagarna lade jag på mitt arbete. Men nu kan jag välja vad och om jag vill göra något av min tid.

Antagligen kommer kanske skriva tvärtom snart men så är ju livet. Upp och nedgånger.

 

 

Men jag mår bra av att tänka positivt.

(Det sitter jag och skriver efter en nattlig maginfluensa attack, men den är ju inte bestående utan övergående).


Gå ner i vikt! ♥

Det är något som jag verkligen skulle behöva göra. Men det är såååå svårt då det är så mycket som jag äter som jag mår dålig av pga magen. För det är svårt att inte kunna äta vad man vill och det blir ju då ett problem.

Jag läser och hör att många i min närhet håller på med LCFC dieten. Men (nu kan jag kanske för lite) men det är fööör mycket fett i den dieten. Sen kanske det skulle vara bra att dra ner på pasta och potatis och dyl, (jag har förstått att en del ibs.are mår bättre utan det).
Men då man har IBS är det ju så svårt att veta vad och vilka produkter man ska låta blir för att må bra i magen.
Jag har också lärt mig att inte plocka bort allt för då kanske man en dag sitter där och inte vågar eller kan äta något alls.

Jag skulle vilja gå på viktväktarna. Det har jag gjort förut. Men min överlevnad under den tiden var alla goda grönsaker. Men de klarar jag inte av längre. För har man IBS ska man inte äta för hårdsmälta grönskaker då tarmen inte klarar av det riktigt.

Så jag vet inte hur man ska gå till väga.

Nu tänker säkert någon. Men hon (dvs jag) som är så överviktig äter säkert en massa fett och onyttigt.

Ja det är klart att jag äter fel då jag är överviktig, det förnekar jag inte heller.

Några tycker nog att det bara är bortförklaringar jag kommer med också. Men visst jag erkänner att det inte är lätt att äta rätt och att kämpa så jag kan gå ner i vikt. Jag gillar inte att styras och att äta efter ett schema. Det funkar inte så bra i mitt liv och så JA det kanske är bortförklaringar. (Men sen finns det också fysiska och mag anledningar till att det faktiskt är svårt)

Men att hitta en diet som ger de resultat som jag vill ha är svårt för hur det än är ska man ju leva med den dieten resten av livet för att bibehålla den eventuella viktnedgången.

Så vad ska man göra?

Jo jag tänker äta det jag äter. Nyttigt eller onyttigt. Skit samma (ja för det gör jag ju, skiter av det mesta jag intar)
Men mindre portioner och kanske äta oftare kanske ger bra resultat det också.
Värt att testa kanske?

Men framför allt ska jag röra på mig mer.

Nu tänker inte jag bli en hysterisk träningsfreak. För det är inget jag tror på. För de flesta jag känner tränar hysteriskt och sen lägger de av igen.

Man måste hitta sånt som fungerar i sin vardag och som ger träning utan att behöva avsätta tid och så.
Fel?
Nja kanske men det är så jag måste leva mitt liv. Kombinera "bantning" och träning i min vardag.
Som tex ta en promenad innan middagen. Äta mindre portioner som jag nämne tidigare i inlägget. Kanske sätta mig på min dammiga motions cykel som ändå står där och samlar damm och har inhandlats för länge sedan. Det är ju bara att ta det ena benet före det andra, el jag nästan i alla fall.
Varför inte använda den då jag ändå har den hemma. Right?

Men att det ska vara så svårt att sätta igång fast man vet att det är det här som behövs.

Jag tror att min ovilja bottnar i att man blir itutad av andra att allt löser sig med att banta och träna.
Det är något som jag ständigt får höra av andra. Ät rätt träna mer så blir du frisk. Nu vet ju vi som har IBS att det inte riktigt fungerar så enkelt.
Vi som har IBS vet ju också att andra är så jäkla skitbra på att ge tips och råd. Men man kan inte bli arg på dem. Det är ju inte deras fel att de inte är insatta i detta. De tror ju på det dom vill.
Men vi vet att det inte är så lätt. Men det finns fullt av människor som kan och vet allt bättre än oss.

Nu är ju inte så att min IBS kommer att försvinna bara för att jag bantar och tränar. Men JAG kanske mår bättre rent fysiskt. Eller hur?

Ja ja det är ju bara att bestämma sig. Men inte för att du säger det till mig utan för att jag VILL.

Jag måste leva mitt liv så som du lever ditt. Allt för att det ska bli så bra som det kan för MIG.

Att det ska vara så svårt att komma i säng...

Men jag har egentligen inget att skylla på då jag faktiskt har ett val.
Att vara uppe eller att gå och lägga mig...

Men här sitter jag och glor och funderar... Funderar på massa saker. Saker som jag inte kan påverka, men som påverkar mig. Jag kan styra många saker i mitt liv och jag kan styra många saker genom att diskutera med mina medmänniskor och ibland får jag igenom det jag vill och ibland får jag kompromissa. Så som det är i livet.

Men lever man med IBS är det så att även om jag har koll på läget eller känner att livet är helt ok om inte rent av helt underbart. Så reagera magen ändå. Jag kan sällan eller i alla fall väldigt sällan sätta ord på varför magen reagerar. Lite så där lagom irriterande. Eller rent ut sagt förjävligt irrerande ibland.

Den här veckan har varit en berg och dalbana med min mage. Jag kan inte säga att det ballat ur helt men den har gjort ont. Så där rikgtigt ont så man nästan lägger sig dubbelt. Jag kommer i det där läget när man inte har något att ta hjälp av. Det är faktiskt ännu mer irriterande än att faktiskt må dåligt i magen.

Jag vill ha den kollen som jag lyckat hitta genom det senaste året. Men det är bara att gilla läget.

Kanske beror det på att jag inte har koll på läget eller att jag ätit fel eller att jag helt enkelt måste ha en dåligt period igen så att jag kan gilla de goda perioderna.

Nä vilket svammel det blev nu, men det är så tråkigt då man inte känner sig redo för en dålig period. Fast man egentligen borde känna sig van vid dem...

Jag har i alla fall lärt mig att inte misströsta och tappa modet när det sker. För jag VET att de goda perioderna kommer och stannar längre och längre...

Over and Out från mig och mitt bajs-magbloggande....

Det varierar!!

Statestiken varierar.


Men det ska du veta att jag är glad om någon endaste läsare går in och tar del av min blogg.
Att du dessutom skriver några ord är guld värd för mig.

För alla är lika värdefulla oavsett tillströmningen av besökare. men självklart är jag glad att det är så pass många.

Tack.

Livet blir lite enklare och värdefullare när man är fler med samma problem.

Love u all.

Alla har det och pratar om det!

Men ska man gå på det? Kan man stå emot det?

 

Ska man skaffa sig en ny last eller ett beroende när man faktiskt fortfarande kommit förbi det?

 

Eller ska man helt enkelt göra som alla andra?

 

Jag känner hur den drar mig till sig och jag kämpar för att slippa den.

 

Men sen kommer broder hem och har skaffat den och då blir ju påtryckningarna större.

 

Han pratar inte om något annat.

 

Han vill att jag ska skaffa den också.

 

Men jag funderar vidare.

 

Kan du gissa vad jag menar???


Det värsta med...


Positivitet räcker inte alltid till!!

Men jag tror på att man får det lättare om man är positiv. Men jag måste erkänna att det är så grymt svårt då man vaggas i att man hittat en slags kontroll. Vilket jag faktiskt har trots bakslag av de olika slag.

Nu har jag haft två diarre dagar och jag valde då att inte ta dimor för att se vad som händer.

Låter idiotiskt kanske då jag hittat ett sätt att stoppa dom. Men ibland tänker man så att det faktiskt inte alltid behöver vara min irriterade och stressade tarm som "talar" utan man kan ju faktiskt också fått i sig något felaktigt. Någon bacill eller så.

Men jag mår rätt bra och jag kunde tillåta mig detta men vilken skillnad det är mot förr. Då kunde jag springa tio ggr per dag innan det stoppade. Men nu verkar det lugna sig efter tre toa besök per dag. Så magen har blivit lite bättre. Och det om något är väl positivt?

Nu ska jag idag ge mig ut på stan fast jag haft två sämre dagar. Det hade jag inte gjort förut.
(jag är inte heller säker på att magen är lugnt idag)

Så nog kan man lära sig acceptera sitt handikapp och visst kan man ha bra dagar blandat med dåliga dagar men ändå känna hopp om livet.

Låter jag överdrivet positiv?

Ja kanske man jag har intalat mig om och om igen att genom klagan kommer man ingenstans. Visserligen kommer man ingenstans genom att inte klaga heller men fy attans så mycket bättre man mår.

Ne jag kanske inte kan  accepterar min magen utan mer ta den för hur den är. Lära mig leva med den. För acceptera den kommer jag nog aldrig kunna.

För visst känns det allt orättvist ibland. Visst alla skiter men varför ska vi med IBS behöva göra det mer än andra?


Men min IBS blogg kommer fortsätta innehålla klagan gråt och tandagnisslan men också om hur mitt tänkt och hur mitt liv förändras genom positvt tänkande.

För livet kommer nog aldrig bli tillfredsställande nog men man kan hitta vägar som gör att man om för inte för en liten stund tror att man har det perfekta livet.


Jag gillar inte min mage och kommer aldrig göra det men jag vet också att jag skulle kunna ha det värre och då gäller det att glömma att man kan ha det bättre.

Låter det dumt.

Antagligen men vad gör det.

Man måste få njuta av det goda och få glömma det dåliga.

Så nu. På med kläderna och inta stan


Att tvingas leva med en dum mage!

Är inte alltid så kul, så klart. Men samtidigt så har ju vi samma liv som alla andra. Med roliga och tråkiga inslag. Så klart.

 

Men  kanske är det så att vi som har tarmproblem har våra begränsningar då magen är dålig men vem har inte begränsningar?

Det kanske de som har normal mage har också eller hur?

 

När man har IBS så måste man övertyga sig själv om att man kan saker fast magen är orolig, men kanske inte på samma sätt som de som inte har IBS men en tillfällig orolig mage.

 

Hänger du med.

 

Jag har tillåtit min mage ta kontrollen över mitt liv sååå länge men nu när jag försöker och kämpar för att det är JAG och inte min mage som bestämmer så har jag faktiskt kommit en bit på vägen.

 

Men inte utan hjälp så klart.

 

Jag har alltid låtit min mage styra mig då den visat minsta lilla orolighet. Blir man orolig så stressar magen upp sig ännu mer.

Men då jag numera köper mig en trygghet genom att ta till mina stoppande så har jag öppnat upp en dörr till egentligen vad som helst.

(I dag blir jag inte lika orolig då magen krånglar och det kanske också påverkar att den lugnar ner sig snabbare.)

 

Ja nu menar jag att jag öppnat upp möjligheten att göra saker som jag vill, tack vare medicinen som hjäper den att vara hyffsat normal.

 

I dagarna två har jag både varit på skansen och jag har i dag varit på en stor loppis inne på söder.

 

Jag vet och kan intyga att livet med en IBS mage inte är lätt. Inte lätt alls faktiskt.

 

Jag menar inte att man ska göra allt man vill bara för att.

För när man har diarré som inte ger sig så gör man inte det man skulle vilja utan man låter bli. Jo jag vet.

 

Men jag har i alla fall haft en hyffsat bra mage sen jag medicinerade förra torsdagen då vi for bort. Det var iof inte så att magen var lugn speciellt länge då jag fick ta medicin samma dag på kvällen för att få stopp på den men sen dess har magen varit så som jag skulle vilja säga normal med normala toa besök.

 

Men igår när vi åkte till Skansen så var magen orolig för första ggn sen en vecka tillbaka och jag vågade inte chansa på att den skulle hålla hela dagen. Så jag tog medicinen.

 

Idag kunde jag också åka till stan fast magen gjorde ont, så som den alltid gör dagen efter tablett intag. (tog en samarin, som tog bort det onda)

 

Jag känner att mitt liv har blivit lite enklare och roligare sen jag inte låter mig stoppas.

 

Jag vet att jag kommer få dagar som gör att jag blir liggande med dålig energi och med en mage som kanske inte stoppas av min dimor som den gör idag, men det är inget som jag går omkring och tänker på för då blir man tokig eller hur?

 

Jag vill och jag tänker ha bättre kvalité i mitt liv..

 

Jag kommer kanske aldrig bli bättre än så här men det är långt mycket bättre än det var förut.

 

Förut åt jag aldrig före lunch. För det var enda sättet att inte göra magen orolig.  Det var enda sättet att klara av att jobba som normala människor.

(ändå rasa magen ibland och jag fick lov att stanna hemma, men då hade jag inte mina dimor heller)

 

För som du vet är det inte vad jag äter som gör den lös utan ATT jag äter.

Detta har bidragit till att jag inte tappar lika mycket energi när magen/tarmen blir dålig vilket gör att jag dessutom repar mig fortare.

 

Så livet leker och jag känner mig så ödmjuk till möjligheten att få vara den och där jag är idag.

 

Positivt tänkande har också varit en läkande hjälp.

Faktiskt.


Dagens ord.

how do you make gifs


Jag är såå less på min mage.

Är det någon som vill byta??

Jag lovar du får den gratis och jag står för leveranskostnaden.

Jag lovar.

Den kan vara lugn och sen rätt var det är så är det som värsta buller maskinen eller så kan den vara normal och sen bara rinner det om den.

Jag kan och kommer aldrig acceptera att den styr mig.
Jag kan och kommer aldrig låta den ta över mitt liv.

Jag måste acceptera den och ta kontrollen över hur den ska sköta sig.
Mitt liv tar kommer att ta över magen.. BASTA.

Jag bestämmer när den får lägga mig ner.
Jag bestämmer när den får ta över.

Men Jag bestämmer inte ett skit helt enkelt men jag jobbar på det.



Jag vill och kan och jag tänker leva mitt liv så som jag är värd den.


Sommar semester.

Det är något vi alla längtar efter då vintern är som mörkast och som allra dystrast. (stavas det så?) Man jobbar dag ut och vecka in och månad och år ut. Man har det rätt gott och man trivs med tillvaron. Eller hur? Jo det måste jag nog faktiskt påstå. Jag har en jobb jag älskar och jag har människor omkring mig som jag älskar och bryr mig i.

Jag har det rätt ordentligt gott.

Sen kommer man då till den där j*kla magen som förstör all ork och som gör att man måste låta bli en del saker.

Då längtar man ännu mer efter semester. För att vila, ta igen sig och framför allt att få återhämta sig. För hur det än är så tar IBS:en aldrig semester.

Det har jag märkt.

Min mage är som den är dag och vecka in och månad och år ut. Den är som den är alltid men den är mer eller mindre förjävlig.

Jag har mina perioder som blir oftare och längre och bättre än så kan man inte räkna med Eller?

Nej jag ska inte klaga.. Det funkar tillfredställande det är allt annat under fritiden som man avstår för att orka med det man måste. Hade jag inte älskat mitt jobb så mycket som jag gör så hade man nog inte orkat leva så här.

Men nu har jag semster och jag mår rätt ok. Har varit en jobbig tid med magen men jag mår ändå ok. Som att sinne och själen bestämt sig för att inte må så dåligt som kroppen egentligen gör. Eller magen kanske jag ska skriva i stället för kroppen.

Nattliga tankar// M

Dagens känsla och åsikt.


Tänkvärda ord på vägen

Varje man är herre i sitt hus - tills gästerna har gått.

Regler är sånt som skrivs för idioter. Vi andra jobbar efter sunt förnuft.

Välj din hustru/man mera med öronen än med ögonen.

Vänlighet är ett språk som till och med den stumme kan tala och den döve kan höra.

Framgångens hemlighet är att aldrig släppa målet ur sikte.

Gift dig inte för pengar. Det är billigare att låna dem.

Dåren drömmer om rikedom, den kloke om lycka.

Det är den som går vilse som finner de nya vägarna.

Du blir bara stor om du vågar vara liten.

Det är framtiden jag är intresserad av - eftersom att jag kommer tillbringa resten av mitt liv där.

Den som inte hoppas på att vinna har redan förlorat.

Den som talar illa om sin hustru vanärar sig själv.

Alla klagar över sitt dåliga minne men ingen över sitt dåliga omdöme.


Att stanna upp ett ögonblick emellanåt kan vara den enda möjligheten att orka gå vidare.

Det högsta är ej att aldrig falla utan att resa sig efter varje fall.

Det är bättre att fråga och verka dum, än att inte fråga och förbli dum.

Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst

 

Man får vara som man är när man inte blev som man skulle.

 

”En vän är den som vet allt om dig och ändå tycker om dig.”


Tidigare inlägg
RSS 2.0