Länge sedan.....
Nu är det ett tag...
Att bemötas med förståelse...
- ...ät så här så blir du frisk
- ...motioner mer så blir du frisk
- ...gör si och gör så....
Uppdatering om hur mitt liv äv just nu.
- Diareer som kommer och går
- ont i kroppens alla muskler
- smärtor och tryck i bröstet
- hosta from hell
- huvudvärk som skär som knivar genom huvudet och som gör att jag ibland bli illamående pga det
- yrsel till nästan svimningskänslor. Det gungar till ordenligt och det kan komma plötsligt. Jag har gått som om jag vore dyngpackad. Vilket självklart inte har varit fallet.
- och sen för högt blodtryck på det...
Behandlats för……
En av anledningarna till att jag inte skrivit så mycket är att det händer andra saker i livet som känns/är jobbigt.
Jag har vid två tillfällen behandlats/opererats för 3:dje gradens cellförändringar på livmoderstapparna.
Jag har ständig värk pga det och jag har min mage som också strular av och till. När magen är som värst känns livet helt hopplöst.
Jag har mina bra dagar så klart men då jag ständigt har värk blir d det enda man tänker på.
Eller nästan i alla fall.
Det enda som man kanske då skulle skriva om. Vilket skulle bli så deppigt för alla andra också.
Jag jobbar och lever ett bra liv med mycket positivitet och med goda stunder.
Men ibland tar deppigheten/värken/oron över och då blir d svårt att skriva öppet och naket här inne på bloggen.
Jag vill att den här bloggen ska vara informativ och inge lite hopp hos mig och med er andra med IBS.
Dela dåliga dagar och bra dagar.
Jag vet inte vad som händer och om mina cellförändringar nu är borta eller fortfarande är kvar. OM det har övergått till cancerceller.
Det vet jag mer om i maj.
Det där med att bli helt slut.
Tänkvärda ord.
Ett löst problem som blir ett problem.
Jag vet inte om jag har skrivit om det här problemet tidigare. Men antagligen har jag kanske tuschat förbi det.
Men som ni som följt min blogg vet så lider jag av kraftiga diarréer som kommer i skov.
Jag har ju sedan ett bra tag tagit hjälp av Dimor/Imodium plus för att stoppa dem när de håller på i flera dagar och ibland upp till flera veckor.
Varför jag nämner både dimor och imodium och imodium plus beror på att jag föredrar imodium plus pga att de lugnar magen mer och jag slipper ev gasbildning. Sen undviker jag dimoren mer och mer då jag mår illa av dem, med det gör jag inte av de andra, fast de ska innehålla samma substanser. Men de fungerar lika bra alla tre sorterna på min mage så det har blivit så att jag väljer den ena.
Det funkar klockrent för mig varje gång då jag tar mina stoppande Det händer ibland att jag får lov att gå på toa en gång till efter tablett intag men sen är det stopp i tre fyra dagar.
Det är kanon för det innebär att jag kan ta kontrollen över magen. Äntligen. När det behövs.
Men nu har det kommit sig att det ibland kan bli ett problem när det gäller att stoppa magen. Kanske tänker jag fel men så här kan det gå till då det skapar problem.
Ett Senarium:
Jag har diarréer som inte vill stoppa. Det är tisdag och jag skulle behöva ta Imodium för att slippa springa på toa. I vanliga fall tar jag dem och sen är det bra.
Men så kommer man till den där situationen då du ska göra något som du sett fram till att göra på tex Lördagen.
Eftersom jag då tagit tabletterna på tisdagen är det STOR risk för att magens stopp släpper just på lördagen (4.de dagen). Det blir en toa dag som inte nämnvärt behöver innebära en diarrée dag. Men jag vill ju ändå göra det där som jag längtat till.
Hur gör jag då?
- Jag tar mina tabletter och hoppas på att magen ska vara lugnt på lördagen då jag ska göra det jag planerat, med risk för toalett spring, och ev inställt aktivitet?
- Eller jag låter bli att ta tabletten på tisdagen och fortsätter ha diarré och tar tabletter lagom till Lördagen?
Hänger du med?`
Ett löst problem blir ett problem
För inte kan jag ta stoppande på tisdagen och så släpper magen på lördagen då jag tex ska på konsert, bio eller bara helt enkelt ska in till stan och göra nått kul. Då är det ju risk för att jag får stanna hemma på lördagen.
För jag kan inte tänka mig att jag kan ta stoppande även på lördagen. Då stannar man ju magen i åtta dagar i stället för tre fyra.
Jag vet att det finns de som tar dimor/imodium varje dag och att deras magar fungerar med normal toalett besök varje dag. Men det verkar inte fungera för mig så därför stöd insätter jag tabletterna då jag behöver stoppa den för att garantera möjligheter att göra det jag vill.
Nu har det här inte blivit ett problem egentligen men visst kan det ställa till det då man vill göra det man vill.
Jag hade diarré i fem dagar och ville ta dom för att få slut på eländet men på lördagen skulle jag åka med Birka Paradise till åland och ville ha en trevlig resa med god mat och slippa springa på toaletten.
Jag avstod då att ta stoppande innan resan och tog de efter lunchen hemma på resdagen och kontentan av det blev att jag kunde ta tunnelbanan till stan utan ångest för att magen skulle bullra och bete sig dumt. Jag fick en underbar resa med god mat och njuta av mitt sällskap och jag slapp bli sjuk.
Det gäller att prioritera det som känns viktigt. Kanske kommer jag på ett bra sätt att hantera tablett intagen så att det funkar för allt jag vill och behöver göra.
För hur det än är så blir man ju såååå trött av diarréer så man kanske måste chansa ibland. För risken kan ju bli att gör jag som ovan så kanske man en vacker dag är såå slut efter mag-kraschningen så man inte orkar njuta av tex en båt tripp pga energi förlusten.
Men men detta är mitt sätt just nu.
Tänk vad lite positivt tänkande kan göra.
POSITIVT TÄNKANDE.
- LÄKER INTE
- BOTAR INTE
MEN JÄKLAR VAD KUL MAN HAR....
Livet med en IBS mage blir aldrig perfekt. Styggt nog. Men ibland har man tur att finna vägar till att må bättre. Jag har hittat mitt sätt och det fortsätter att kännas ok.
(jag tar mina imodium plus när magen helt har ballat ut)
Mina knep när jag känner att magen är på G eller kanske rent av har kraschat.
Jag värderar det som måste göras, vad är det jag kan vänta med och vad måste jag verkligen göra. Mår jag bättre om jag gör alla måsten? Eller mår jag kanske tom bättre av att inte göra dem?
Jag försöker tänka på det som gör mig glad. Titta på mina utlandsresebilder. För där just då är jag nog som lyckligast. Nja fast mina barn och barnbarn gör mig också lycklig, bara av att tänka på att de finns. De är en stor del av mig och har formats av den jag är. Bra eller dåligt? Det får du fråga dem.
Jag har tillåtit mig att acceptera att inte alla tycker om mig.
Jag försöker låta bli att tänka på att Jag har förlorat vänner pga min mage. De trodde nog att jag inte ville träffa dem och att jag typ skyllde på min mage. Men om du läser här så förstår du att det var inte jag som tackade nej till fika med dig utan det var min mage som sa nej tack. Den har ju sagt nej tack till mycket ska du veta.
Jag kanske väljer att lägga mig i soffan och läsa en bok i stället för att städa. Dammet väntar nämligen. Men det gör inte min mage.
Jag träffar inte människor som gör mig ständigt upprörd. Jag pratar och träffar människor som alltid för mig att må bra. Ibland kan man tyvärr inte välja det men om man försöker låta bli att ta åt sig av dumma människor så kan man undvika att skapa oro i magen. Det är inte lätt, jag vet. Jag tillhör den typen av människa som tar åt mig om folk är dumma mot mig. Jag tillhör också dem som gärna grubblar över varför människor beter sig illa mot mig. Men jag försöker tänka - Deras ogillande mot mig är deras problem mer än mitt. Jag kan ju faktiskt oftast välja vilka jag omger mig med.
Jag lägger mig på sängen och blundar och lyssnar på musik som jag gillar. I onsdags lyssnade jag på min delfin skiva som jag har. Å gisses vad det spred sig lugn genom kroppen bara genom att höra första tonerna. Att jag hade glömt bort den gör mig glad för nu är det som att njuta av den på nytt.
Att tänka på de bra dagarna som magen har är också rogivande. För dom blir nämligen fler och fler och i längre perioder. Min mage är inte på något sätt botad. Men genom att jag har blivit så medveten om hur den fungerar så har det hjälpt mig mycket. Jag är stolt och glad över att jag klarar av att leva med den. Den ställer visserligen till det för mig då och då och det kan jag aldrig göra något åt. Men jag njuter då den klarar av att utmanas.
Jag mår bättre av att inte låta bli det jag vill göra. Så som jag gjorde förut. Jag avstod allt jag ville göra på min fritid. All ork och kraft att klara av dagarna lade jag på mitt arbete. Men nu kan jag välja vad och om jag vill göra något av min tid.
Antagligen kommer kanske skriva tvärtom snart men så är ju livet. Upp och nedgånger.
Men jag mår bra av att tänka positivt.
(Det sitter jag och skriver efter en nattlig maginfluensa attack, men den är ju inte bestående utan övergående).
Gå ner i vikt! ♥
Jag läser och hör att många i min närhet håller på med LCFC dieten. Men (nu kan jag kanske för lite) men det är fööör mycket fett i den dieten. Sen kanske det skulle vara bra att dra ner på pasta och potatis och dyl, (jag har förstått att en del ibs.are mår bättre utan det).
Men då man har IBS är det ju så svårt att veta vad och vilka produkter man ska låta blir för att må bra i magen.
Jag har också lärt mig att inte plocka bort allt för då kanske man en dag sitter där och inte vågar eller kan äta något alls.
Jag skulle vilja gå på viktväktarna. Det har jag gjort förut. Men min överlevnad under den tiden var alla goda grönsaker. Men de klarar jag inte av längre. För har man IBS ska man inte äta för hårdsmälta grönskaker då tarmen inte klarar av det riktigt.
Så jag vet inte hur man ska gå till väga.
Nu tänker säkert någon. Men hon (dvs jag) som är så överviktig äter säkert en massa fett och onyttigt.
Ja det är klart att jag äter fel då jag är överviktig, det förnekar jag inte heller.
Några tycker nog att det bara är bortförklaringar jag kommer med också. Men visst jag erkänner att det inte är lätt att äta rätt och att kämpa så jag kan gå ner i vikt. Jag gillar inte att styras och att äta efter ett schema. Det funkar inte så bra i mitt liv och så JA det kanske är bortförklaringar. (Men sen finns det också fysiska och mag anledningar till att det faktiskt är svårt)
Men att hitta en diet som ger de resultat som jag vill ha är svårt för hur det än är ska man ju leva med den dieten resten av livet för att bibehålla den eventuella viktnedgången.
Jo jag tänker äta det jag äter. Nyttigt eller onyttigt. Skit samma (ja för det gör jag ju, skiter av det mesta jag intar)
Men mindre portioner och kanske äta oftare kanske ger bra resultat det också.
Värt att testa kanske?
Men framför allt ska jag röra på mig mer.
Nu tänker inte jag bli en hysterisk träningsfreak. För det är inget jag tror på. För de flesta jag känner tränar hysteriskt och sen lägger de av igen.
Man måste hitta sånt som fungerar i sin vardag och som ger träning utan att behöva avsätta tid och så.
Fel?
Nja kanske men det är så jag måste leva mitt liv. Kombinera "bantning" och träning i min vardag.
Som tex ta en promenad innan middagen. Äta mindre portioner som jag nämne tidigare i inlägget. Kanske sätta mig på min dammiga motions cykel som ändå står där och samlar damm och har inhandlats för länge sedan. Det är ju bara att ta det ena benet före det andra, el jag nästan i alla fall.
Varför inte använda den då jag ändå har den hemma. Right?
Men att det ska vara så svårt att sätta igång fast man vet att det är det här som behövs.
Jag tror att min ovilja bottnar i att man blir itutad av andra att allt löser sig med att banta och träna.
Det är något som jag ständigt får höra av andra. Ät rätt träna mer så blir du frisk. Nu vet ju vi som har IBS att det inte riktigt fungerar så enkelt.
Vi som har IBS vet ju också att andra är så jäkla skitbra på att ge tips och råd. Men man kan inte bli arg på dem. Det är ju inte deras fel att de inte är insatta i detta. De tror ju på det dom vill.
Men vi vet att det inte är så lätt. Men det finns fullt av människor som kan och vet allt bättre än oss.
Nu är ju inte så att min IBS kommer att försvinna bara för att jag bantar och tränar. Men JAG kanske mår bättre rent fysiskt. Eller hur?
Ja ja det är ju bara att bestämma sig. Men inte för att du säger det till mig utan för att jag VILL.
Jag måste leva mitt liv så som du lever ditt. Allt för att det ska bli så bra som det kan för MIG.
Att det ska vara så svårt att komma i säng...
Att vara uppe eller att gå och lägga mig...
Men här sitter jag och glor och funderar... Funderar på massa saker. Saker som jag inte kan påverka, men som påverkar mig. Jag kan styra många saker i mitt liv och jag kan styra många saker genom att diskutera med mina medmänniskor och ibland får jag igenom det jag vill och ibland får jag kompromissa. Så som det är i livet.
Den här veckan har varit en berg och dalbana med min mage. Jag kan inte säga att det ballat ur helt men den har gjort ont. Så där rikgtigt ont så man nästan lägger sig dubbelt. Jag kommer i det där läget när man inte har något att ta hjälp av. Det är faktiskt ännu mer irriterande än att faktiskt må dåligt i magen.
Jag vill ha den kollen som jag lyckat hitta genom det senaste året. Men det är bara att gilla läget.
Kanske beror det på att jag inte har koll på läget eller att jag ätit fel eller att jag helt enkelt måste ha en dåligt period igen så att jag kan gilla de goda perioderna.
Nä vilket svammel det blev nu, men det är så tråkigt då man inte känner sig redo för en dålig period. Fast man egentligen borde känna sig van vid dem...
Jag har i alla fall lärt mig att inte misströsta och tappa modet när det sker. För jag VET att de goda perioderna kommer och stannar längre och längre...
Over and Out från mig och mitt bajs-magbloggande....
Det varierar!!
Men det ska du veta att jag är glad om någon endaste läsare går in och tar del av min blogg.
Att du dessutom skriver några ord är guld värd för mig.
För alla är lika värdefulla oavsett tillströmningen av besökare. men självklart är jag glad att det är så pass många.
Tack.
Livet blir lite enklare och värdefullare när man är fler med samma problem.
Love u all.
Alla har det och pratar om det!
Men ska man gå på det? Kan man stå emot det?
Ska man skaffa sig en ny last eller ett beroende när man faktiskt fortfarande kommit förbi det?
Eller ska man helt enkelt göra som alla andra?
Jag känner hur den drar mig till sig och jag kämpar för att slippa den.
Men sen kommer broder hem och har skaffat den och då blir ju påtryckningarna större.
Han pratar inte om något annat.
Han vill att jag ska skaffa den också.
Men jag funderar vidare.
Kan du gissa vad jag menar???
Det värsta med...
Positivitet räcker inte alltid till!!
Men jag tror på att man får det lättare om man är positiv. Men jag måste erkänna att det är så grymt svårt då man vaggas i att man hittat en slags kontroll. Vilket jag faktiskt har trots bakslag av de olika slag.
Nu har jag haft två diarre dagar och jag valde då att inte ta dimor för att se vad som händer.
Låter idiotiskt kanske då jag hittat ett sätt att stoppa dom. Men ibland tänker man så att det faktiskt inte alltid behöver vara min irriterade och stressade tarm som "talar" utan man kan ju faktiskt också fått i sig något felaktigt. Någon bacill eller så.
Men jag mår rätt bra och jag kunde tillåta mig detta men vilken skillnad det är mot förr. Då kunde jag springa tio ggr per dag innan det stoppade. Men nu verkar det lugna sig efter tre toa besök per dag. Så magen har blivit lite bättre. Och det om något är väl positivt?
Nu ska jag idag ge mig ut på stan fast jag haft två sämre dagar. Det hade jag inte gjort förut.
(jag är inte heller säker på att magen är lugnt idag)
Så nog kan man lära sig acceptera sitt handikapp och visst kan man ha bra dagar blandat med dåliga dagar men ändå känna hopp om livet.
Låter jag överdrivet positiv?
Ja kanske man jag har intalat mig om och om igen att genom klagan kommer man ingenstans. Visserligen kommer man ingenstans genom att inte klaga heller men fy attans så mycket bättre man mår.
Ne jag kanske inte kan accepterar min magen utan mer ta den för hur den är. Lära mig leva med den. För acceptera den kommer jag nog aldrig kunna.
För visst känns det allt orättvist ibland. Visst alla skiter men varför ska vi med IBS behöva göra det mer än andra?
Men min IBS blogg kommer fortsätta innehålla klagan gråt och tandagnisslan men också om hur mitt tänkt och hur mitt liv förändras genom positvt tänkande.
För livet kommer nog aldrig bli tillfredsställande nog men man kan hitta vägar som gör att man om för inte för en liten stund tror att man har det perfekta livet.
Jag gillar inte min mage och kommer aldrig göra det men jag vet också att jag skulle kunna ha det värre och då gäller det att glömma att man kan ha det bättre.
Låter det dumt.
Antagligen men vad gör det.
Man måste få njuta av det goda och få glömma det dåliga.
Så nu. På med kläderna och inta stan
Att tvingas leva med en dum mage!
Är inte alltid så kul, så klart. Men samtidigt så har ju vi samma liv som alla andra. Med roliga och tråkiga inslag. Så klart.
Men kanske är det så att vi som har tarmproblem har våra begränsningar då magen är dålig men vem har inte begränsningar?
Det kanske de som har normal mage har också eller hur?
När man har IBS så måste man övertyga sig själv om att man kan saker fast magen är orolig, men kanske inte på samma sätt som de som inte har IBS men en tillfällig orolig mage.
Hänger du med.
Jag har tillåtit min mage ta kontrollen över mitt liv sååå länge men nu när jag försöker och kämpar för att det är JAG och inte min mage som bestämmer så har jag faktiskt kommit en bit på vägen.
Men inte utan hjälp så klart.
Jag har alltid låtit min mage styra mig då den visat minsta lilla orolighet. Blir man orolig så stressar magen upp sig ännu mer.
Men då jag numera köper mig en trygghet genom att ta till mina stoppande så har jag öppnat upp en dörr till egentligen vad som helst.
(I dag blir jag inte lika orolig då magen krånglar och det kanske också påverkar att den lugnar ner sig snabbare.)
Ja nu menar jag att jag öppnat upp möjligheten att göra saker som jag vill, tack vare medicinen som hjäper den att vara hyffsat normal.
I dagarna två har jag både varit på skansen och jag har i dag varit på en stor loppis inne på söder.
Jag vet och kan intyga att livet med en IBS mage inte är lätt. Inte lätt alls faktiskt.
Jag menar inte att man ska göra allt man vill bara för att.
För när man har diarré som inte ger sig så gör man inte det man skulle vilja utan man låter bli. Jo jag vet.
Men jag har i alla fall haft en hyffsat bra mage sen jag medicinerade förra torsdagen då vi for bort. Det var iof inte så att magen var lugn speciellt länge då jag fick ta medicin samma dag på kvällen för att få stopp på den men sen dess har magen varit så som jag skulle vilja säga normal med normala toa besök.
Men igår när vi åkte till Skansen så var magen orolig för första ggn sen en vecka tillbaka och jag vågade inte chansa på att den skulle hålla hela dagen. Så jag tog medicinen.
Idag kunde jag också åka till stan fast magen gjorde ont, så som den alltid gör dagen efter tablett intag. (tog en samarin, som tog bort det onda)
Jag känner att mitt liv har blivit lite enklare och roligare sen jag inte låter mig stoppas.
Jag vet att jag kommer få dagar som gör att jag blir liggande med dålig energi och med en mage som kanske inte stoppas av min dimor som den gör idag, men det är inget som jag går omkring och tänker på för då blir man tokig eller hur?
Jag vill och jag tänker ha bättre kvalité i mitt liv..
Jag kommer kanske aldrig bli bättre än så här men det är långt mycket bättre än det var förut.
Förut åt jag aldrig före lunch. För det var enda sättet att inte göra magen orolig. Det var enda sättet att klara av att jobba som normala människor.
(ändå rasa magen ibland och jag fick lov att stanna hemma, men då hade jag inte mina dimor heller)
För som du vet är det inte vad jag äter som gör den lös utan ATT jag äter.
Detta har bidragit till att jag inte tappar lika mycket energi när magen/tarmen blir dålig vilket gör att jag dessutom repar mig fortare.
Så livet leker och jag känner mig så ödmjuk till möjligheten att få vara den och där jag är idag.
Positivt tänkande har också varit en läkande hjälp.
Faktiskt.
Dagens ord.
Jag är såå less på min mage.
Jag lovar du får den gratis och jag står för leveranskostnaden.
Jag lovar.
Den kan vara lugn och sen rätt var det är så är det som värsta buller maskinen eller så kan den vara normal och sen bara rinner det om den.
Jag kan och kommer aldrig acceptera att den styr mig.
Jag kan och kommer aldrig låta den ta över mitt liv.
Jag måste acceptera den och ta kontrollen över hur den ska sköta sig.
Mitt liv tar kommer att ta över magen.. BASTA.
Jag bestämmer när den får lägga mig ner.
Jag bestämmer när den får ta över.
Men Jag bestämmer inte ett skit helt enkelt men jag jobbar på det.
Jag vill och kan och jag tänker leva mitt liv så som jag är värd den.
Sommar semester.
Jag har det rätt ordentligt gott.
Sen kommer man då till den där j*kla magen som förstör all ork och som gör att man måste låta bli en del saker.
Då längtar man ännu mer efter semester. För att vila, ta igen sig och framför allt att få återhämta sig. För hur det än är så tar IBS:en aldrig semester.
Det har jag märkt.
Min mage är som den är dag och vecka in och månad och år ut. Den är som den är alltid men den är mer eller mindre förjävlig.
Jag har mina perioder som blir oftare och längre och bättre än så kan man inte räkna med Eller?
Nej jag ska inte klaga.. Det funkar tillfredställande det är allt annat under fritiden som man avstår för att orka med det man måste. Hade jag inte älskat mitt jobb så mycket som jag gör så hade man nog inte orkat leva så här.
Men nu har jag semster och jag mår rätt ok. Har varit en jobbig tid med magen men jag mår ändå ok. Som att sinne och själen bestämt sig för att inte må så dåligt som kroppen egentligen gör. Eller magen kanske jag ska skriva i stället för kroppen.
Nattliga tankar// M
Dagens känsla och åsikt.
